Värsta Grymma Boken

De flesta har nog hört talas om den här boken om Dante och Ari. Har en inte läst den, har en läst en recension som höjer boken till skyarna. Då är det svårt att inte bli nyfiken, och just därför kunde jag inte låta boken stå kvar på snurran i skolbiblioteket, som alla bara gick förbi. Nu har bibliotekarien satt upp några postrar med bokomslag utanför biblioteket, där bland annat Aristotle and Dante Dicover the Secrets of the Universe finns med, så jag hoppas att färre människor kommer gå förbi den från och med nu.

Inte heller trodde jag att den skulle hålla måttet. Nu är ju jag inte så svårflörtad, men med tanke på hur älskad den här boken är kunde jag inte tro att den skulle vara så bra som den faktiskt är. Från den första till den sista sidan var jag fast, och för första gången på mycket längre kändes det verkligen som att sidorna flög förbi. En härlig känsla som jag saknat det senaste året. Det var verkligen ett lättsamt språk, som gjorde att de tunga ämnena som togs upp inte var fullt så jobbiga att läsa om.

Jag känner igen mig lite i Ari. Jag är inte fullt så ”instängd” som han är, men jag är mycket mer Ari än Dante. Det var så himla skönt att läsa något som var så brutalt ärligt, och Ari var verkligen en bra huvudperson på det sättet. Varenda tanke kändes verkligen äkta. Förövrigt så var karaktärerna fantastiska. Det var omöjligt att inte älska deras familjer.

Det var några fröjdsamma dagar när jag läste den här boken. Jag tycker möjligtvis att det kändes lite påskyndat när Ari väl insåg att han var kär i Dante, men annars har jag inget större klagomål. Det här är en av de böcker som får mig att inte helt gå över till att läsa fantastik, då jag oftast tycker att contemporary är lite för tråkigt. Bra jobbat, Benjamin Alire Sáenz!