Värsta Grymma Boken

Jag har upptäckt en podcast som heter HowlerPod. Det är två howlers (det vill säga Red Rising-fans) som diskuterar böckerna. Just nu håller de på med en omläsning av serien, och jag hänger på. Jag är dock väldigt efter, eftersom de redan är halvvägs i Golden Son, men det spelar ingen roll. 

I alla fall så är det här väldigt känslosamt, mer känslosamt än vad jag trodde. Jag var i början rädd att jag inte skulle tycka att serien är lika bra andra gången, men oj vad fel jag hade. Jag läser långsamt, med en penna i handen (MÅNGA understrykningar blir det)  och suger i mig varenda ord. Det är ett nytt sätt att läsa på för mig, och det är kul (dock ingenting jag skulle orka göra med alla böcker jag läser). 

Red Rising handlar i alla fall om ett framtida samhälle där människan koloniserat de flesta planeter och månar i solsystemet. Människorna är dessutom indelade i färger, som uppkom genom genmodifiering. De som står högst i samhället är de Gyllene, det är de som gjordes störst, starkast, smartast för att på bästa sätt kunna styra ett samhälle i fred. Längst ner finns de röda, och det är just en röd som vår protagonist Darrow är. Han bor i en gruvkoloni på Mars, där de får veta att de gör ytan beboelig för kommande generationer genom att bryta helium-3. Det han och hans samhälle inte vet är att Mars redan är bebodd, och Darrows koloni har varit slavar i cirka 600 år. Med hjälp av en hemlig organisation blir han en Gyllene och infiltrerar Institutet, skolan för de Gyllene. Med det så är Darrows episka revolution startad.

De första sex kapitlena presenterar Darrow, kolonin Lykos, hans familj och livet de lever nere i tunnlarna. Det är ett hårt, grymt liv, men familjen, gemenskapen, gör att de överlever. Här läggs grunden till Darrows ilska som är så påtaglig genom böckerna, här får vi se födelsen av "The Reaper" och även revolutionens favoritmartyr Persephone i form av hans fru, vackra Eo. Vi får dessutom ett kort möte med Nero au Augustus, som kommer ha en stor roll senare i serien. 

I början är Darrow naiv, så naiv. Han vägrar tro att han är en slav, vägrar se bojorna runt handlederna. Han blundar för förtrycket och sväljer de Gyllenes propaganda ("Obedience is the highest virtue"; "You may be a slave, [...] But I am not. I don't beg. I earn. I am a Helldiver. I was born to sacrifice, to make Mars ready for man. There's a nobility to obedience ..."). Det är klart att det är en överlevnadsstrategi, för vad kan en liten Röd från Lykos göra? Dessutom så vet han ingenting annat. Ingen i Lykos har sett en soluppgång, himlen eller natur annat än röda klippor och damm. Han har sin Eo ("I've got no extra passion for anything but her") och han har sin familj, dessutom är han en beundrad Helldiver. Men, samtidigt är han mer vågad än de andra i kolonin. Någonstans inom sig vet han att de inte lever ett helt liv. Han vägrar tro att de är slavar, men mest för att han skyller det på de äldre i kolonin (" I just think we never try hard enough. Never take the big risks because of the old men"). Vi får små glimtar av vem Darrow kommer bli ("I can manage it", när alla säger åt honom att låta bli).

Men det som kanske är viktigast i den första delen av boken är födelsen av "The Reaper", det vill säga den förbannade revolutionären Darrow. Allt börjar egentligen med att Lambda, Darrows klan (kolonin är indelad i klaner för att skapa konkurrens och tävling, och eliminera risken för att de ska gå tillsammans och göra uppror), inte vinner den kommande månadens stora pris, det vill säga överflöd av mat och andra lyxigheter. Resten får bara det allra nödvändigaste så att de knappt överlever. Lambda, med Darrow i spetsen, utvann mest helium-3, men ändå vann Gamma, som alltid favoriseras av Samhället. Detta skapade såklart en hel del ilska inom Lambda ("She'll go asking the Gamma families for scraps behind my back."; "Some women sell themselves for food and luxuries"). Sedan så kom Eos överaskning, vakternas trädgård där Darrow för första gången fick se himlen, gräs, djur och soluppgången, och hennes tal om hur han borde ta tag och göra något åt kolonins situation ("[...]... we are in chains, Darrow. We are not  colonists."; "Act."; "Speak and they will listen"; "Break the chains of fear and you break the chains that bind us to the Golds, to the Society."). Sedan, hennes avrättning. Hur Nero au Augustus ser ned på dem, hur han får hennes sång att framstå som ingenting. Eo dog för en dröm, och hon satte all sin tilltro till Darrow. Vi fick se all hans ilska tändas ("I am anger. I am hatred."). Darrow tog också sitt liv, eftersom han inte ville leva utan henne. Han tog sitt liv genom att begrava henne i trädgården. Men precis innan hängningen, så ångrar han sig. Han inser att allt hon önskade var att han skulle leva för mer, och att han bara ger upp. Nu vet vi ju att han inte hängdes på riktigt, eftersom Ares tar hand om honom, men jag tyker att det ögonblicket är viktigt. Han får en andra chans, en chans han senare tar med råge. 

Jag måste verkligen berömma Pierce Brown för ett fantastiskt författarskap. Hur kan det här vara en debutbok? Det är otroligt. Allra mest blir jag upphetsad av all "foreshadowing", vad det nu heter på svenska. Små hintar om framtiden som han placerat här och där, hintar som var omöjliga att finna första gången. The Reaper såväl som Dancer nämns flera gånger. Dancer nämns till och med väldigt öppet en gång, men förmodligen blinkade jag bara bort det som dravel eftersom det var Darrows alkoholiserade farbror som pratade. Ares söner nämns flertalet gånger, i form av propaganda. Darrow tror att sönerna är terrorister, när det i själva verket är Samhället som orsakar all skada. Det som verkligen fångade mig var Eos sista gåva, den som hon aldrig gav till Darrow. Det som hon viskade i Dios öra innan hon hängdes. Det som i någon senare bok skulle visa sig vara deras ofödda barn. Det gjorde lite ont att läsa. 

Det fanns mycket att diskutera i dessa första kapitel, men det här är nog det jag reagerade på allra mest. Nu ska jag läsa vidare!