Ur Askan - Leigh Bardugo (2014)
Skuggmästaren har intagit huvudstaden och styr Ravka från en tron av mörker. Alina och Mal gömmer sig i underjorden. Snart börjar jakten på Morozovas tredje främjare, eldfågeln. Den är Ravkas enda hopp om räddning, men att använda den skulle kunna kosta Alina allt. Men har hon något val? (Text från Goodreads)
Ur askan är den avslutande delen i Grishatrilogin. Jag läste den föregående boken, Stormens öga, i höstas och var inte imponerad. Jag ville ändå avsluta trilogin, kanske främst för att Six of Crows-duologin lämnade mig mållös och med ett behov av mer. Jag tänker börja den här recensionen med att säga att Ur askan inte var ett dugg bättre än sin föregångare. Tyvärr.
Vad är det då som är fel? Först och främst klarar jag inte av språket. Dialogerna är värst, och de känns klyschiga och obekväma. Allra värst är det när karaktärerna ska retas med varandra eller vara sarkastiska och kvicka i replikerna. Dialogerna där Nikolai är med är därför outhärdliga, vilket gör mig ledsen, för Nikolai har så mycket potential. Karaktärer som gömmer sina problem bakom sarkasm, kaxiga kommentarer och humor är annars väldigt intressanta karaktärer. Förutom dialogerna så tyckte jag inte att resten var så imponerande heller. Vissa paragrafer kändes totalt onödiga samtidigt som andra hade behövts utvecklas mer. Angående det klyschiga språket undrar jag om det är översättningen som misslyckades eller om det är Bardugo som utvecklats såpass rejält från Ur Askan till Six of Crows. Mycket kan förstås bero på översättningen, då jag hittade en hel del grammatiska fel när jag läste. Eftersom jag inte läst boken på engelska är det ingenting jag kan veta säkert dock.
Språket hade i viss mån gått att bortse från om handlingen innehållit känsla. Tyvärr känner jag ingenting under hela boken. Jag insåg att jag inte brydde mig ett enda dugg när någon karaktär dog, och sedan förstod jag att jag att det inte fanns en enda karaktär jag hade reagerat på. Inte heller kändes deras handlingar helt logiska, och slutstriden var ärligt talat ganska antiklimatisk. (Spoiler:) Allt löstes så lätt, och en karaktär som dog återupplivades på ett inte så tillfredsställande sätt (slut). Den delen jag möjligtvis tyckte om bäst var nog epilogen, eftersom den var ganska tragisk och fin. Dock var även den en allt för enkel lösning på allt, men jag märkte att mina krav sänktes mer och mer under bokens gång.
Det positiva, då? Jag tycker om världen. Det beror såklart på Six of Crows, men jag tycker verkligen om länderna. De får ha sin egen historia och kultur, något jag uppskattar. Grishan är också ett intressant koncept, det är ett magisystem som uppskattas.
För att sammanfatta så är Ur Askan ingen bra bok. Det intressanta magisystemet och världsbygget spelar tyvärr ingen roll när språket och dialogerna inte fungerar alls, och handlingen känns inte helt genomtänkt. Vill du läsa en bok som utspelar sig i den här världen kan jag varmt rekommendera Six of Crows-duologin, och vill du ändå läsa den här trilogin tycker jag att den ska läsas på engelska.
Jag gav Ur Askan två av fem stjärnor på Goodreads.
