Värsta Grymma Boken

Feyre survived Amarantha's clutches to return to the Spring Court—but at a steep cost. Though she now has the powers of the High Fae, her heart remains human, and it can't forget the terrible deeds she performed to save Tamlin's people.

Nor has Feyre forgotten her bargain with Rhysand, High Lord of the feared Night Court. As Feyre navigates its dark web of politics, passion, and dazzling power, a greater evil looms—and she might be key to stopping it. But only if she can harness her harrowing gifts, heal her fractured soul, and decide how she wishes to shape her future—and the future of a world cleaved in two. (Text från Goodreads)

Jag läste den första boken i serien, A Court of Thorns and Roses, tidigare i år. Jag tyckte om den, och nu har jag äntligen tagit mig igenom A Court of Mist and Fury. ACOMAF är en spännande bok där det ständigt händer saker. Jag uppskattade den mycket, men blev ändå besviken eftersom jag har hört så många hyllningar om den här boken. Jag förväntade mig helt enkelt mer.

Världsbygget och handlingen är det som griper tag i mig. Jag tycker mycket om att läsa om Prythian, om alla High Lords och dess historia. Jag är även glad att handlingen även tagit oss till Hybern och fastlandet. Det är en intressant värld Maas har skapat och jag uppskattar att ta del av den och lära mig mer. Jag tycker även om handlingen, hur allt hänger ihop med vad som hände för hundratals år sedan, tvisterna och gamla (och nya intriger) mellan karaktärerna.

Det är också karaktärerna som gör att jag är kluven. Å ena sidan älskar jag Rhysands inre cirkel, men ibland är det något som stör mig, och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Feyre är fantastisk, men ibland för fantastisk. Hon är bra på allt. Vackrast av alla. Det känns ärligt talat lite för orealistiskt (bortsett från faktumet att de är magiska fairies). De bästa karaktärerna är Rhysand och Amren. Jag hoppas att det finns mer om Amren i nästa bok, och hysand utveckling är fantastisk. En karaktär som jag tycker är intressant är Tamlin. Jag tycker inte om honom med tanke på hur han behandlade Feyre. Dock är det intressant att läsa om hans övertygelse att han är den som har rätt, att han är den goda. Hans livshistoria är också fascinerande. Han försöker verkligen göra gott, men misslyckas eftersom han inte vet bättre och verkligen tror på att Rhysand den som är mest ondskefull av alla. Och Lucien? Jag har en märklig kärlek till honom. Jag tycker inte om att han svansar efter Tamlin som han gör, men jag kan inte ogilla honom som jag kanske bör göra.

Mitt allra största problem med den här boken är sexscenerna. Efter min recension av Elin av Mikael Mansén, där jag skrev att jag hade lie problem med sexscenerna, för några veckor sedan är det nog lätt att tro att det är jag som har problem med sexscener i allmänhet, men nej. Jag har inget emot sådana scener, om de är bra skrivna. Sarah J. Maas anstränger sig för mycket för att de ska bli vackra, vilket leder till att de känns inlindade och orealistiska. Ibland får jag skumläsa igenom på grund av vissa formuleringar (”every glorious inch of him” fick mig att skrynkla ihop hela ansiktet). Jag hade föredragit om hon hade varit mer rak på sak. Det går att skriva om sex och vara rakt på sak, och ändå förmedla till läsaren att det är vackert till de inblandade parterna (*host* Anna Ahlund).  

Trots dessa synpunkter så är A Court of Mist and Fury en underhållande och välskriven bok. Trots mina små problem med karaktärerna så tycker jag ändå om dem, speciellt Rhysands inre cirkel. Handlingen är gripande och världsbygget är imponerande och fascinerande. Jag ser fram emot att läsa nästa del, A Court of Wings and Ruin, så snart som möjligt. 

Jag gav A Court of Mist and Fury fyra av fem stjärnor på Goodreads.