Frankenstein
Nu på kvällen läste jag ut Frankenstein av Mary Shelley. En riktigt klassiker. Alla känner till Frankenstein, även fast de flesta kanske bara har sett någon av alla olika filmadaptioner. Och även fast de flesta tror att det är monstret som är Frankenstein – och inte skaparen.
Jag hade verkligen sett fram emot den här, eftersom den anses vara en av de första Science Fiction-böckerna, och jag tycker ju som bekant om SF. Tyvärr så föll den mig inte i smaken. Den var väldigt tråkig, och huvudkaraktären Viktor Frankenstein gjorde mig bara irriterad. Jag vet inte om det var meningen att man skulle tycka synd om honom och hata monstret, men effekten blev snarare tvärtom. Det är klart det är hemskt, det som hände med Viktors familj, men hade han bara lyssnat på monstret hade ingenting hänt? Hans reaktioner var så irrationella. Den enda ”dåliga” egenskapen hos monstret var att han inte var vacker att se på, anledningen att han blev ett monster var ju för att alla såg på honom som just ett monster.
Nu var det väl förmodligen det här Shelley ville få fram, men jag var alldeles för irriterad på Frankenstein och för uttråkad av språket så det var inget större nöje att läsa den här boken. Dock är jag glad att jag har läst den. Något som jag faktiskt uppskattade var hur ”modern” den kändes. Boken är 200 år gammal, men tidsepoken är inte direkt något som kastas i ansiktet. Den hade kunnat utspela sig lite närsomhelst tycker jag. Kanske inte idag, i och med internet och all teknik, men annars reflekterade jag inte över bokens ålder. Det beror nog främst på att fokuset sällan är på det vardagliga livet, utan boken består bara av Viktors malande om det hemska monster han skapat.
Nja, ingen större hit. Stundtals trevlig läsning. Jag gav Frankenstein två av fem stjärnor på Goodreads.
